Arkiv ( de senaste artiklarna)
==================================================================================En artikel från SvD
Publicerat 27 november 2004 05:33
![]()
EU ger Turkiets kristna minoritet ny framtidstro
I det EU-orienterade
Turkiet sker i dag ett försiktigt återvändande av kristna till deras gamla
hemtrakter. Men den armeniska folkspillra som finns i Diyarbakir och de
assyrier/syrianer som lever kvar i sydöstra Turkiet måste kämpa för sin
överlevnad.
Mardin
Biskop Filüksinos Saliba Özmen kliver upp på taket till sitt anrika kloster
Deyrülzafaran, blickar ut över dess bastanta murar och konstaterar:
- Kyrkan består inte bara av stenar utan framför allt
av människor.
Den milde kyrkomannen i sin röda biskopskappa är en av
de högsta företrädarna i Turkiet för en mycket gammal kultur. Stenar har hans
kyrka gott om. Och historia. Klostret har sina rötter i urkristendomen och i
dess valv finns rester av ett förkristet tempel från den tid när assyrierna i
norra Mesopotamien dyrkade solen.
Men nu för assyrierna/syrianerna här en tynande
tillvaro. Biskop Özmen är herde för en mycket liten hjord.
Kvar i Tur Abin, Gudstjänarnas berg, det namn som de
syrisk-ortodoxa har gett sitt kärnområde kring städerna Mardin och Midyat i
sydöstra Turkiet, finns bara ett par tusen församlingsmedlemmar.
Någon formell rätt att bedriva undervisning på det
gamla kyrkospråket arameiska, det språk som Jesus talade, har man inte.
Prästseminarium får de syrisk-ortodoxa inte heller
ha. Men nu hoppas biskop Özmen på att Turkiets
EU-anpassning ska ge sådana rättigheter tillbaka.
De syrisk-ortodoxa är inte den enda kristna
folkspillran här: bland de syrisktalande samfunden finns också melkiter,
kaldéer, protestanter och syrisk-katolska. I denna landsända finns även en
handfull armenier kvar. I provinshuvudstaden Diyarbakirs Gamla stad träffar vi
en av dem, Dikran Gragos.
- I dag finns bara 20 armenier kvar i Diyarbakir,
jämfört med 428 000 på 1800-talet, säger ekonomistudenten Dikran Gragos som
kämpar för att slussa pengar och tillstånd genom den turkiska byråkratin så att
den armenisk-gregorianska kyrka, där hans förfader en gång var ärkebiskop, ska
kunna restaureras.
Den blygsamma kristna närvaron i dagens Turkiet är inte
mycket jämfört med mångkulturalismen i det forna osmanska riket. I det muslimska
kalifatet rymdes 72 etniska folkgrupper och där hade kristna och judar hade en
oberoende ställning som "bokens folk".
Men ungturkarnas framfart i sydöstra Turkiet under
första
världskriget och den nya republik som växte fram
därefter gjorde slut på mycket av mångkulturalismen. I den turkiska republiken
har visserligen armenier, judar och greker status som minoriteter - men de är
inte särskilt talrika, särskilt inte i sydöst. Och andra kristna folkgrupper,
som assyrier/syrianer, saknar minoritetsrättigheter.
Men nu sker en försiktig återvandring till byarna kring
städerna Midyat och Mardin. Biskop Özmen och hans kyrkobroder på klostret Mor
Gabriel hoppas få fler själar att sörja för i framtiden.
- Vi vill gärna se att människor från diasporan
återvänder till vårt hemland. Inte alla, det skulle vi inte klara av. Men
åtminstone 5-10 procent av dem i förskingringen, det vore bra, säger den drygt
40-årige biskopen i sin vackra röda kappa och sin broderade munkhätta.
I Damaskus finns numera de syrisk-ortodoxas patriark.
Men från 1300-talet fram till 1933 hade patriarkerna Deyrülzafaran som sitt
huvudsäte. I klostrets valv ligger också forna tiders patriarker och biskopar
begravda.
Assyrierna/syrianerna är numera spridda över världen:
från Indien till Europa och USA, Sydamerika och Australien. I Botkyrka och
Södertälje bor numera långt fler assyrier/syrianer än i Tur Abdin.
Många dråpslag har drabbat östkyrkorna under
århundradenas lopp, som korstågen och mongolernas härjningar. I modernare tid
kom nya fasor. Under första världskriget, när det osmanska imperiet låg i sin
dödskamp drabbades armenier, assyrier/syrianer/kaldéer av gruvliga förföljelser
och folkfördrivningar. Det är händelser som Turkiet vägrar erkänna som folkmord.
Också kvarvarande kristna i sydöstra Turkiet undviker
begreppet "folkmord" när de uttalar sig för SvD - kanske av rädsla för
repressalier eller kanske för att de är mer inriktade på framtiden än på det
förflutna.
Biskop Özmen blickar framåt:
- Vår förhoppning att Turkiet kommer med i EU. Vi har
det bättre nu än förr. Våra relationer med de lokala myndigheterna är bättre än
tidigare. Människor är mer optimistiska. Vi har fått något att drömma om.
Det ger folk positiv energi.
- Som en del av mosaiken i Turkiet måste vi
syrisk-ortodoxa sköta våra relationer utåt så att vi kan stanna här som en väl
förankrad kyrka.
Det är under det muslimska AK-partiets
regeringstid som förändringens vindar blåst över Tur Abdin. Innan Tayyip
Erdogans parti kom till makten 2002 var många kristna i Turkiet rädda för
AK-partiets muslimska identitet.
- Men nu har folk ändrat inställning. Ingen tidigare
regering har gjort det som AK-partiet har åstadkommit för demokratin i Turkiet,
säger biskopen.
Allt detta kan låta som officiell retorik, anpassat för
mediebruk. Och visst träffar vi på enstaka assyrier/syrianer i Diyarbakir som
spyr sin galla över en statsapparat som de ser som obotligt muslimskt
förtryckande. De mest oförsonliga vi stöter på råkar vara syrianska besökare
från Sverige.
Men grundtonen i de byar vi besöker kring staden
Midiyat är mer optimistisk. I byn Kafro, som lades i ruiner och tömdes under
inbördeskriget mellan militären och PKK, byggs nu 14
rymliga hus upp på initiativ från assyrier/syrianer i
Sverige, Tyskland och Schweiz. Det blir välisolerade fastigheter som ska hålla
kylan borta på vintern och bevara svalkan inomhus under Anatoliens stekheta
sommar.
- Tanken är att familjerna ska kunna flytta tillbaka
permanent, berättar en ung, hoppfull syrian från Tyskland, som inte vill
framträda med namn.
Tanken att Turkiet ska bli EU-medlem en dag tilltalar
honom.
- Det kan bara förändra tillvaron till det bättre. Då
får vi rätt till vårt eget språk, egna skolor. Vi får mänskliga rättigheter. Det
är väl det EU-frågan handlar om.
I byn Enhil en kvarts resa från Kafro märks också ett
försiktigt återvändande från Västeuropa. De assyrier/syrianer som kommer först
tillbaka är de som har starkast minnen från platsen och en tryggad pension efter
ett långt arbetsliv i väst.
Sawmi Isik och hans hustru Niçme är pionjärer bland
återvändarna. 2001 återvände de från Augsburg i Tyskland för första gången på 24
år - med hjärtat i halsgropen. Nu stannar de
halvårsvis och spänningen har släppt.
Paret har fått lagfarter på det mesta av den mark som
en gång tillhört dem. Fritidsbonden Sawmi Isik hämtar stolt nyskördade druvor
från egna odlingar.
- Vi har ren luft, behaglig temperatur och giftfri mat.
Och här är så vackert, säger hustrun Niçme, mor till sju vuxna barn. Själv är
hon analfabet som talar fem språk: nyarameiska, turkiska, kurdiska, arabiska och
tyska.
- I somras lyckades vi locka ner vår ena dotter från
Södertälje. Hon kom på semester med sina barn. Vi var överlyckliga! utbrister
Niçme Isik vars hus har plats för många barn och barnbarn.
Byn Enhil avfolkades när inbördeskriget mellan
militären och PKK-gerillan rasade i dessa trakter. Vid några tillfällen sköts
bybor ihjäl. Vem som avlossade skotten vet inte byborna. Men det faktum att
staten inte skyddade dem skrämde människor på flykt. Till slut fanns bara sex
familjer kvar, mest gamla.
Men sedan pionjärparet Isik satsat på att renovera sitt
hus har andra följt efter. Deras välputsade hem fylls
nu med andra återvändare i övre medelåldern.
Sawmi Isik tar fram videokameran så att alla som bänkat
sig i hans vardagsrum ska kunna berätta om hur livet är här - allt i syfte att
filmerna ska kunna visas för assyrier/syrianer i Västeuropa och användas som pr
för återvändandet.
- Vi är inte emot Turkiet. Vi är neutrala och vi vill
komma tillbaka - med europeisk hjälp, säger Sawmi Isik.
- Jag är tysk medborgare sedan åratal, men jag har haft
sådan hemlängtan.
|
|
BITTE HAMMARGREN |
|
|
Här nedan kommer en artikel som skrevs om honom av (Aksiyon haftalik dergisi)
Bu Turkce,de yazi Aksiyon haftalik dergisinden geliyor.
|
||
|
Haşim Söylemez - h.soylemez@aksiyon.com.tr |
||
|
Son yıllarda
Süryani göçleri tekrar gündemde. Ancak bu sefer sözü edilen göç
geçmiştekilerden çok farklı. Tersine bir göç söz konusu; Süryaniler gitmiyor,
geri dönüyor. Mardin’i terk eden cemat mensupları yavaş yavaş geri dönüyor.
Dönemin başbakanı Bülent Ecevit’in 2002 yılının başında “Süryaniler
topraklarına dönebilirler. Onlar artık güvence altındadırlar” çağrısı
karşılıksız kalmadı ve bu tarihten sonra yıllar önce Mardin’den göç etmiş
vatandaşlar aileleriyle birlikte dönmeye başladı. Dönmekle kalmadılar
vatanlarına kısa sürede uyum sağlamayı başardılar. Bunun en güzel örneği son
yerel seçimlerde yaşandı. Yüzde 90’ı Müslüman olan köyde Süryani asıllı Aziz
Işık muhtar seçildi. Işık, Türkiye’deki ortamın rahatlamasından dolayı kesin
dönüş yapmış ve Mardin’in Midyat ilçesine bağlı Yemişli köyüne yani doğduğu
topraklara yerleşmiş. Diğer Süryaniler gibi o da terör nedeniyle boşaltmak
zorunda kaldığı evine kavuşmaktan mutlu olmuş. Şubat ayında gelip 29 Mart
sabahı kendisini köyünün muhtarı olarak görünce hiç şaşırmamış. Zaten şu
anda yüzde 90’ı Müslüman olan köyde seçime gerek görmeden kendisine
muhtarlık mührünü vermişler. Yemişli köyünde sadece 10 Süryani aile
bulunuyor. Ama Işık’a göre bunun hiçbir önemi yok, önemli olan huzurlu ve
kardeşçe bir ortamın sağlanması. Harabe halindeki köyü elden geçirecek olan
muhtar işe kilise ve camiyi onarmakla başlamış. Köye su getirmek, gençler
için futbol sahası açmak, muhtarlık binası oluşturmak ve Müslümanlar için
taziye evi inşa etmek Süryani muhtarın kısa sürede yapacağı işlerden sadece
birkaçı. Işık için, neredeyse tamamının Müslüman olduğu bir köye muhtar
olmakta hiçbir sakınca yok. Aynı durum Yemişli köylüleri için de geçerli.
Köylüler Süryani bir muhtardan çok onun yapacağı hizmetlerle ilgileniyor ve
ondaki maddi gücün sorunları çözeceğini düşünüyorlar. |
:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Restaurering (reparation) av Mor Kuryakos och Mor Isahyo
Det går knappast att beskriva med ord och text, känslan hur skönt och stolt det känns att vara klar med restaurering av våra heliga kyrkorna i ENHIL som var på väg att falla. Om de hade fallit, så skulle det inte bara stenarna falla utan också vår identitet och självkänslan. I uppdrag av HSE styrelsen från Sverige ( HSE= Hjälpfonden för söndags skolan i Enhil) skickades en styrelse medlem som skulle undersöka möjligheter att bygga upp tornen. Efter en kort vistelse i Enhil lyckades han få kontakt med bygg ingenjörer som har utfört byggarbetet på våra värdefulla kyrkorna. Det var på tiden att utföra denna projekt som blev lyckat och uppskattad av våra byborna och alla Enhiler som är spridda över hela jordklotet. Fonden har bidragit hela resan, administration och kostnaderna för kyrkornas reparation. Styrelsen tackar i sin tur alla medlemmar och de som har skickat sitt bidrag till fonden.
Vi hann i tid innan det var försent och nu är tornen är uppe igen liksom vårt stolthet och kultur.